Fritt rum och klart spår. Reglementen och säkerhetsanordningar för järnvägar fanns redan från 1850-talet i Sverige.  Skivsignaler och semaforer användes för att vägleda lokföraren.  Under 1910, 20 och 30-talen skedde gradvis förändringar.  Skivsignalerna togs ur drift, semaforerna gjordes i metall istället för av trä. Gas och el ersatte fotogen i deras belysningsanordning. Signalbilden ändrades och man började sedan ersätta semaforerna med ljussignaler.

Under 1920-talet sattes bommar, ljussignaler eller ringklockor upp vid många vägövergångar längs banan.
Att gå på banan var inte tillåtet.pdf

Normalsektion - det utrymme utgående från spåret - rälens överkant, som måste vare fritt från fasta föremål så tågen har "fritt rum".  Till det måste också lastprofil inom den beaktas, så att normalsektionens utrymme inte överskrids vid kurvor och lutning. Här intill alla dessa mått för 891 mm  spårvidd.

T-semafor i "stoppställning" vid Östra Husby station. Röd vinge till vänster gäller för infart till stationen. Vit vinge till höger gäller för infart i motsatt riktning. Semaforen manövrerades med en ställvev. Körsignal gavs genom att vinkla vingen neråt 45 grader.  För visning i mörker finns mitt på semaforen en lykta med röd och grön glasskiva.

Här under samma station några årtionden senare, fortfarande med semaforen framför stationshuset, men nu gjord i metall och med den nya signalbilden, vingarna vinklade 45 grader uppåt.